Jag utvecklar lite på vad jag skrivit på den här tråden med att gå lite in på vad jag menar att problemet egentligen är. Jag lever ett rätt så obalanserat liv som det ser ut just nu iallafall och det blev egentligen bara värre när jag försökte sätta som mål att bli bra på karaten och ungefär samtidigt att jag ville utveckla mitt ritande till att bli tatuerare. Det har blivit som att varje gång jag kommit till karaten så har jag satt större och större press på mig att utvecklas inom det, egentligen utan ett bestämt mål och också blivit påverkad till att bli på ett visst sätt med omorganiserade intressen etc. Problemet är att mellan passen så har jag haft för vana att glida tillbaka i gamla mönster och sen också först anpassa mig till att bli tatuerare, resultatet har blivit att det känts naturligt medan jag kör karate och naturligt medan jag försöker bli tatuerare men helt onaturligt däremellan. Nu har jag dock nått en brytpunkt där jag blivit rädd för att göra något alls längre för att jag är rädd för att göra misstag, vela vidare eller bara allmänt för vad som skulle kunna hända. Nu har bägge grejer känts inte bara som måsten utan som att jag är två olika distinkta personer med specifika intressen beroende på vad jag gör och jag vågar som sagt inte göra något längre för jag litar inte på mig själv eller vad som skulle kunna hända längre.
